Fina äpplet Charlamovsky

Charlamovsky knoppas i Umeå 30 april 2026

Det är alldeles hemskt så man kan nörda ner sig i pomologiska träskmarker. Mitt senaste intresse är blomknoppar på äppelträd. Ett av Charlamovsky-träden vid länsresidenset i Umeå hade påfallande röda knoppar; knopparna på det andra trädet av samma sort var också röda, men inte lika lysande.  

Nu har jag tittat på andra slags äppelträd. Cox Pomonas knoppar är svagt röda, medan Oranie har gröna knoppar. En framåt och energisk person har möjlighet att göra en kartläggning: "Hur man känner igen äppelsorter i knoppstadiet". 

Varifrån kommer Charlamovsky? Pomologen Alexandra Smirnoff – som jag vill utnämna till Europas första kvinnliga pomolog – hävdade att sorten kom från  guvernementet Tula i Ryssland där den ska ha blivit uppdragen från kärna. Smirnoff skriver dock inget om när detta skulle ha hänt eller vem som drog upp sorten vilket gör att man blir tveksam. 

Fler pomologer efter Smirnoff har uppgett Tula som hemort för Charlamovsky (författare har en tendens att skriva av varandra) men inte alla. Carl G. Dahl  måste ha ställt sig tvivlande för han uppger endast Ryssland som sortens ursprung i sin Pomologi från 1943. 

I min pomologi Svenska äpplen anger jag också försiktigtvis bara Ryssland som sortens ursprung. Sedan lägger jag till att Charlamovsky är en liten stad i Sverdloskregionen nära Uralbergen. Stämmer det, har man frågat mig. Tyvärr har jag inte antecknat varifrån jag fick uppgiften. Kanske någon av läsarna vet mer?

Charlamovsky är en utomordentligt fin äppelsort med frisk syra. Äpplet går under många namn. Brittiska pomologer kallar sorten Duchesse of Oldenburg. Den har också kallats Borowinka. I ett mejl från 2002 uppger den finske plantskolemannen Leif Blomqvist att i Finland kallar man äpplet Harlamovsky nuförtiden. Om det är ett ortnamn, är hans spekulation att orten i så fall kan vara ukrainsk eller vitrysk. Själv menar han att Harlamovsky kan vara en frösådd av Borowinka.

 

 

Äppelträd vid residenset

Länsresidenset i Umeå som stod klart 1894 fick en imponerande utformning. Den omgavs av en lika imponerande park som planterats med för trakten ovanliga trädsorter som parklind, blodbok, alm, ask och ek.

Det står ingenstans att parken är öppen för allmänheten men det står inte heller att tillträde är förbjudet. Så i torsdags jag gick in där för att söka upp samlingen av äppelträd som skulle finnas och hittade två träd av Transparente Blanche (Västerbottens landskapsäpple), två träd av Charlamovsky och ett Hornö. Alla tre tåliga, köldhärdiga sorter. Så finns där fem planteringsrundlar som väntar på träd. Jag gissar på Sävstaholm, Gyllenkroks Astrakan och Åkerö, sorter som trädgårdsentusiasten Gustaf Rosen planterade vid residenset efter att han blev   landshövding 1931.

 

Riktig svensk cider

"Så ska riktig svensk cider smaka" var rubriken på en rapport om bra cidersorter i Dagens Nyheter i går. Skribenten Sanna Lindberg konstaterade att cider på 100 procent svenska äpplen kan vara svår att hitta men utbudet växer. Det finns bra hantverkscider i Systembolagets sortiment och DN presenterar nio sorter som får 3 (= prisvärt) eller 4 (= bra köp) poäng.

De nio uppräknade: Brukscider från Smakgården, Svenska äpplen från Oppgårds Bryggeri, Cider Revolution från Fruktstereo, Munklägrets Virvelvind från Pomologik, Pomsi äppelcider från Karlskrona musteri, Zenit från Erenhofer gård 2024, Äppelcider halvtorr från Kullaberg Vingård, Sweet Stina från Köpings Musteri, Det suckar ännu länge uti löven från Hjulsjö 103. 

Alkoholhalten i de nio cidersorterna varierar från 3,5 % (Sweet Stina) till 7 % (Zenit). 

 

 

 

Mer must och cider

Det startas allt fler musterier och ciderier i landet. Många tävlar om att ta fram den godaste äppeldrycken. En härlig utveckling som betyder att allt mer svenska äpplen tas till vara och förvandlas till utsökta drycker. Kimmo Rumpunen, växtförädlare och docent i trädgårdsvetenskap i Alnarp, var i Uppsala i går för att föreläsa om tillverkning av must och cider. 

Det är många faktorer som påverkar smaken hos den färdiga drycken. Såväl äppelsort, terroir – d v s var äpplena har vuxit –, mognadsgrad  och tillverkningsmetod har stor betydelse. Tillverkarna kan experimentera på tusen sätt när de väljer äppelsorter, pressar frukten, filtrerar och pastöriserar sin dryck. En mörk must med mycket fiberinnehåll smakar annorlunda än en filtrerad, ljusare must som hindrats från att oxidera. Jag hoppas på att få se ett stort utbud av fantastisk svensktillverkad must och hantverkscider framöver. 

Ett tråkigt besked som Kimmo gav var att kräfta och mjöldagg är fruktträdssjukdomar som ökar i landet. Orsaken är den stigande medeltemperaturen. Viktigt att sätta äppelträd med så bra sjukdomsresistens som möjligt.

Misteln, den gröna döden

Tog en liten promenad på området runt Stockholms universitet i onsdags. Här låg fram till 1963 Experimentalfältet, det vill säga en trädgårdsskola (eleverna bodde i elevhemmen Flora och Pomona), stora odlingar med bland annat ett omfattande område för fruktträd samt en expedition som skickade iväg träd, buskar och andra plantor till adresser runtom i landet. Därefter blev området säte för utbildning av många andra slag. 

Såg ett par balsampopplar med runda bollar i toppen. Fåglar har burit med sig mistelbär som börjat gro på trädgrenarna. Om några år kommer popplarna att börja tyna bort.

Pröva inte detta hemma. Speciellt inte på äppelträd. Det ser lustigt ut med stora smaragdgröna bollar i trädet men misteln är en oförskräckt parasit. Den kommer att ta död på ditt fina äppelträd.

 

Olof Eneroths anteckningar

 Nästa år kommer jag med en ny bok med titeln Äpplets historia. Det är berättelsen om hur äpplet nådde Sverige och hur det gick från att vara en lyxvara för de förnäma, de rika och de välutbildade till att bli var mans frukt.

Nu letar jag bilder till boken och därför gjorde jag häromdagen ett besök på Kungliga vetenskapsakademien i Solna. I deras Enerotharkiv  hittade jag några av Bertha Wernqvists originalbilder till Eneroths Handbok i Svensk pomologi, bland annat hennes underbara bild på Åkerö.

 

I KVA:s arkiv ligger också två av Eneroths anteckningsböcker med blyertsskisser och anteckningar om olika äppelsorter. Alla sidorna har gulbruna fläckar. Det är oxiderad äppelsaft. Pomologen gjorde som vi alla gör: han skar ett äpple mitt itu och tryckte snittsidan mot papperet för att sedan rita av konturen. Därefter fyllde han i kärnhus, foderrör, skaft med mera. Eneroth var en duktig tecknare som ritade med säker hand. Här är hans anteckningar om ljus Åkerö som han kallar Hvitt Glasäple och hans uppslag om Hampus.

Marlene 30 år

Skylt på spårvagnen mot Skansen

I går, påskafton, hade Marlene namnsdag. Det påminde mig om en skylt jag såg i spårvagnen förra veckan när jag åkte från T-centralen till Nordiska muséet. Marlene celebrates 30 years, stod det på skylten som visade ett äpple. Finns det ett äpple som heter Marlene, hörde jag en medpassagerare säga till en annan. 

Jag kollade på nätet. Marlene är ett varumärke som delas av omkring 5 000 äppelodlare i Tyrolen, norra Italien. Under paraplynamnet Marlene odlas t ex Royal Gala,  Golden Delicious, Red Delicious, Granny Smith, Stayman Winesap, Braeburn och Fuji. Äpplena är märkta PGI, Protected Geographical Indicator. 

Marleneäpplen är något speciellt, förstår man. De marknadsförs så här: "My father is the mountain, my mother is the mediterranean sun, my teacher is the weather. I am more than an ordinary apple". 

Glad fortsättning på påsken! Det finns fortfarande svenskodlade äpplen att köpa på sina håll.

Nu har den kommit!

 

Min pomologi Svenska äpplen har varit slutsåld sedan en tid. Häromdagen kom den  i ny, lätt omarbetad utgåva. Nu ännu bättre! Som det brukar heta när en produkt släpps i ny tappning. 

Jag har lagt in nya uppgifter angående ursprunget till vissa äppelsorter och rättat till några förargliga tryckfel. Ingrid af Sandeberg har målat en ny färgbild av Ringstad. Några svartvita bilder har hon också reviderat. 

Boken, som getts ut av Pommeriet förlag, har fått ett lite annat stuk med vinröd rygg och vinröda  hörn. Hoppas att ni, som jag, tycker att den blev snygg. Hoppas också att den kommer att vara många till glädje.

Värmlands äldsta äppelträd har fallit

 

Bilden på  Cajsa Andersson framför Storkrisken är hämtad ur min bok Äppelbok från år 2000

I Pomologen nr 4, 2025, läste jag att Storkrisken har fallit. När Gullmar Henäng och jag var i Gullsbyn och besökte trädet 1998 var det stort och mäktigt med en omkrets på 5,40 m mätt en halvmeter från marken. En kraftig kätting löpte det mångstammiga trädet för att hålla ihop det. Vi träffade Cajsa Andersson som uppgav att hon representerade den nionde generationen på samma gård. Cajsa Andersson berättade att Storkrisken gav stora, gulröda äpplen fina till äppelmos. 

Häromdagen råkade jag läsa uppteckningar om svenskarnas trädgårdsintresse i slutet av 1900-talet som Nordiska Muséet samlade in omkring 1940. En av uppteckningarna gällde Storkrisken. Sagesmannen är Carl Tholén i Edane. Han berättar att i hemmansägare Axel Anderssons trädgård i Gullsbyn står en apel som enligt uppgift är 300 år gammal. Fröet ska ha satts någon gång på 1600-talet av Axel Anderssons moders mormoder. När hon var liten flicka besökte hon tillsammans med sina föräldrar en marknad i Karlstad och fick där ett äpple att ta hem. 

”Då vid denna tid fruktträd funnos endast vid herrgårdarna var ett äpple en sällsynt frukt. Flickan gjorde ett försök att plantera aplar av de i äpplet befintliga fröna med det vackra resultatet att i sinom tid trenne ståtliga aplar växte upp på Berget, som gården heter.

Det ena trädet sattes framför stolpboden och fick därav namnet ”boapel”. Ett sattes vid vedskjulet och fick heta ”vöskjurs-apel” och längst ned i den bästa jorden framför mangårdsbyggningen sattes det träd som vi idag kallar ”Storkrisken” av vilket namn framgår att trädet är stort och frukten syrlig i smaken. (En frukt som är syrlig har här på trakten kallats ”krisk”).

 1939 som var ett gott enastående gott fruktår i Värmland lämnade trädet en skörd på 8 á 10 tunnor äpplen. Numera användes frukten huvudsakligen till kreatursfoder men den är även användbar som hushållsfrukt. De två först nämnda träden har skattat åt förgängelsen för längesedan men Storkrisken torde ännu skänka frukt åt några generationer framåt i tiden.”

Ulrika Thulin uppger i Pomologen (medlemstidning för Sveriges Pomologiska Sällskap) att nya träd av Storkrisken lyckligtvis finns på tillväxt.

Ny norsk fruktbok

 "En ny norsk pomologi " står det på framsidan av boken Eple, paere, plomme  författad av Finn Måge som kom på Skald förlag under 2025. Syftet med boken är att visa på den rika mångfalden i norsk fruktodling, skriver författaren som också framhåller att boken lägger vikt vid fruktsorter och "är ett viktigt bidrag till att ta vara på kunskapen om traditionella norska fruktsorter (min översättning) ". 

Alla böcker som inspirerar till fruktodling i Norden och kännedom om fruktsorter är välkomna, men en pomologi är inte detta. Pomologi är läran om odlade frukter och bär. En pomologi är därför en bok som ger kunskap om frukter och bär. Med hjälp av en flora kan vi gå ut i naturen och känna igen liten blåklocka och nattviol. En välgjord pomologi har samma funktion: med dess hjälp får läsaren lära känna olika fruktsorter och lär sig skilja mellan dem.

Texterna i  Eple, paere, plomme är skrivna i en kåserande stil som liknar skrivsättet i min bok 100 älskade äpplen som kom 2002 och inte heller var en pomologi, med den ville jag bara inspirera läsaren att odla goda äppelsorter. 

Varje sort i den norska boken är illustrerad med en akvarell. Författaren uppger i boken att de flesta av bilderna är målade efter levande modell. Syftet med bilderna kan dock inte ha varit att visa hur en specifik fruktsort ser ut. De verkar istället vara illustratörens fria tolkningar. Jag skulle aldrig ha kunnat gissa att bilden av det stora gulvita äpplet med rodnad längst ned mot skaftet föreställer Alexander. Eller ta bilden av Lobo som i boken är till hälften grönt och till hälften rött. Och om man gör sig besväret med att måla av Katja sett uppifrån, varför visar man inte de fem distinkta knölarna som ger äpplet karaktär?  

Jag ser på skalfärgen att de avbildade äpplen (jag har bara granskat den del av boken som handlar om äpplen) är mogna, men ändå är kärnorna i de flesta fall avbildade som vita. Varför? För att illustratören tycker att vita kärnor är vackrare än bruna?